Jag studerar till förskollärare. Det är en riktigt bra utbildning! Innan jag började plugga har jag nästan uteslutande jobbat med barn eller på annat vis umgåtts med barn. Jag har varit barnvakt många gånger. Eftersom jag har bevarat mitt leksinne så har det varit suveränt roligt för mig att leka med barn. Därav ivern att vara barnvakt när tillfälle gavs. Jag fick även jobba extra som avlösare åt en grabb och ibland hängde hans syskon med. Vi åkte pulka, besegrade berg, slog ned monster, jagade björnar, lekte drakar, flög till andra länder.... Vi har haft hutlöst skoj alltså! Jag har haft riktigt bra och livlig fantasi samt inlevelseförmåga. Det krävdes inte mycket för att jag skulle tycka att "nu är det på riktigt!" Vilket såklart lockade med barnen. Jag tyckte nog att barn förstod mig bättre än vuxna. Framförallt förstod jag barn bättre än vuxna.
Steget därifrån in i förskolans värld var inte alls lång. Jag vikarierade och fick såsmåningom jobb som barnskötare innan utbildningen påbörjades.
Under tiden har jag stött på påståenden som jag faktiskt inte kan begripa. Jag fattar att vi alla har olika erfarenheter, perspektiv och så. Men eftersom dessa påståenden är så fjärran från hur jag fungerar och tänker, så kan jag ändå inte riktigt förstå.. Här ska ni få höra.
En person hade en förutfattad idé om att jag inte ville ha egna barn eftersom jag utbildade mig till förskollärare... någon annan tyckte att andras barn är inget att ha, bara dens egna is good enough... blir det inte jobbigt att umgås med barn hela dagarna för att sedan komma hem till sina egna barn?
Jag ser inte logiken. Faktiskt.
Att umgås med barn hela dagarna är för mig det optimala sättet att tillbringa en dag! Förstå vilka äventyr vi kommer vara med om! Upptäcksfärd ute och inne, ta del av barnens kreativa idéer och tankar. Knappast något annat jobb kan vara så spännande. Sen att det blir konflikter och sura miner är en del av att vara människa. Då får man assistera och vägleda.
Jag skulle snarare säga att det kluriga är relationen till föräldrar och kollegor.
Att som sagt få umgås med barn hela dagen och sedan få privilegiet att fortsätta hemma med sina egna, det är väl knappast en förlust enligt mig. Jag säger inte att livet är en dans på rosor och allt är rosa och fluffigt. Men jag ser inte att jobbet skulle vara en motsättning till privatlivet bara för att båda delarna innehåller liknande komponenter.
Att vissa ogillar barn. Ja. Det lär jag väl aldrig begripa. Så enkelt är det väl. Tur för de personerna att det finns folk som mig som gillar alla barn.
Ah. Av ovanstående delar så kan jag väl konstatera att egna barn är ett måste. Annars blir livet fattigt.
Mina åsikter. Mina erfarenheter. Tack för respekten. Adios.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar